alt. titel: Guardians of the Galaxy 2
Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?
Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.
Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.
Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.
Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).
Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.
Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.
På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?
Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.
Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!
Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det är inte jag! Det är inte jag! 😀
Det är inte det lättaste att leverera en skön ”feeling” och vara avspänt ”cool” på beställning. James Gunn lyckades inte. Gnabbandet och en hel del av utvecklingen av karaktärerna känns påklistrat, precis som du beskriver. Bra exempel med Drax.
Sen var handlingen extremt svag. The big bad var en omnipotent planet! Ok? Sen kan man undra som med alla uppföljare, vad berättigade denna film? Inget förutom att introducera Sly Stallone känns det som. Karaktärerna utvecklades inte speciellt mycket såvitt jag kunde avgöra.
Det var alltså inte bara jag som drog öronen åt mig när Drax gång på gång sablade ner stackars Mantis. Trodde kanske att jag missat nåt då min kille påstod att Vol 2 hyllats (den har 8.2 på IMDB, men det är iofs gissningsvis målgruppen för just såna här filmer som röstar där)… Trot som du säger att hjärtat försvann med Pearlman, då detta manus mest luktar kassako.
Kanske har du och jag lagt lite smörpapper mellan våra recensioner och ritat av i vissa lägen…? 😉
Och så drar vi ju hem extrapoäng för att vi är de som håller Rockets fana högst!
8.2 på IMDb. Avgå någon. 🙂
Håller med om systrarna, det var det intressanta i filmen för mig. Håller med om Egos rymdskepp, det var fint.
Ja, det var nåt som kändes fel med Drax när jag tänker på hur jag mindes honom från första filmen. Här känns det som om nån kidnappat den riktiga Drax och tagit hans plats. Det finns många likheter, det är nästan Drax men nåt känns off. Lustigt att du också snappade upp det.
Håller med om att förtexten var finfin men jag tycker det fanns många andra scener i filmen som också kom upp i denna höga standard. Dock få som inte inkluderade den lille träbiten.
@Henke: Tja, jag hade inte lika stora problem med Ego som en big bad men det beror kanske på en viss vana från Star Trek? Där är ju den typen av figurer rätt vanliga. Problemen med denna uppföljare kanske också beror på en viss Marvel-trötthet? Med den takten de håller säger det sig själv att allt inte kan hålla samma kvalitet.
@Cecilia: Jag tolka iofs Drax beteende som en rätt dålig version av dra-i-flätorna-putta-i-vattenpölen-romantiken. Alltså att han egentligen skulle vara dragen Mantis. Jag gissar att Gunn inte hade något val än att ta itu med manus och regi för denna uppföljare
@Steffo: Filmspanartelepati 😀 Rocket Rules!
@Jojjenito: Ja, IMDb-betyget känns orimligt högt. Just Drax verkar ju många ha reagerat på så där tycks de ha trampat rejält snett.
@Fiffi: Gillande av träbiten underlättar i hög grad gillande av hela filmen 😀
Gillade denna aningens bättre än första kanske främst för den första filmen är lite darrig och ofokuserad i starten ungfär fram till fängelset. Men vissa problem finns naturligtvis: Drax, Gamora och en alldeles för lång slutfight men på det hela underhållande film
@Filmitch: I så fall skulle jag kontra med att den här var som bäst ungefär lika långt och sedan klart sämre än ettan 🙂
Ha! Missade slasher-synden. Trots att jag spanade efter Troma-spår :P. Kanske börjar bli dags med lite Star Trek. Gillade verkligen att ondingen blev en flinande planet.
@johanbenjaminsson: Hittade du några andra Troma-spår? All heder åt James Gunn i så fall 🙂 Tror faktiskt att du skulle kunna gilla både original-Star Trek och Next Generation (de enda serierna som jag har sett). Lite lagom lökigt, sådär.
Kändes väl som den andades lite Troma med tummen och kill counten.
@johanbenjaminsson: Just, hade man tagit bort hela familjevinkeln hade det kanske blivit en bättre (Troma)-film? 😉